Barns anknytning – Tips för en trygg och stabil relation

Av Lisa

Barn är naturligt nyfikna på sin omvärld. Är barnet tryggt vågar det upptäcka och utforska omvärlden. På det viset lär de sig att umgås med andra och utvecklar sin känslomässiga och intellektuella förmåga. Anknytningen, det vill säga samspelet mellan förälder och barn, spelar stor roll för barnets fortsatta utveckling såväl känslomässigt som intellektuellt. Forskning visar att barn med otrygg anknytning i större grad har svårigheter i kamratrelationer och problem med utagerande beteende i förskoleåldern och den tidiga skolåldern. 

Vad är anknytning?

Anknytning innebär att det finns starka känslomässiga band mellan människor som känner tillit till varandra. För att bli en trygg individ med god självkänsla och för att i framtiden själv kunna utveckla trygga och kärleksfulla relationer är det för ett barn nödvändigt att ha trygg anknytning till minst en person.  Att ha anknytning till någon innebär att man tycker om och att man känner förtroende och tillit till varandra. För ett gott föräldraskap är det grundläggande att barnet upplever att det kan lita på sin förälder. Anknytningens viktigaste byggsten är att relationen mellan barn och förälder präglas av förutsägbarhet, stabilitet och att man tycker om varandra. 

Varken kön eller biologiskt släktskap spelar någon roll när det gäller att knyta an. Vi är alla utrustade för att kunna ta emot ett litet barn. Barnet kan knyta an till fler än en person, men inte hur många som helst. 

Om vårdaren ofta byts ut finns inte förutsättning för att skapa en relation präglad av tillit och förutsägbarhet. Därav brukar man tala om att barnet har behov av ”specifik” anknytning. Utöver föräldrar är det vanligt att barnet knyter an till syskon och far- och morföräldrar. Anknytningsrelation kan även uppstå till förskolepedagoger eller andra personer som ofta passar och träffar barnet.

Vad finns det för olika anknytningsmönster?

  • Trygg anknytning

Barn som har en trygg anknytning litar på att föräldern eller den som huvudsakligen tar hand om barnet finns där för barnet och hjälper barnet i svåra och skrämmande situationer. 

Som vuxna har de lätt att fungera i långvariga relationer. De har lätt att komma nära andra människor men trivs också bra i sitt eget sällskap. 

  • Otrygg-undvikande anknytning

Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli bortstötta och avvisade när de behöver hjälp och stöd. Därav lär de sig tidigt att inte söka stöd och närhet utan försöker klara sig själva. De känner inte efter utan tänker sig istället fram till svar. 

Som vuxna fungerar de ofta bra i mer ytliga relationer och är omtyckta. I nära relationer håller de däremot distans och kan vara svåra att komma inpå livet. När de upplever krav på närhet drar de sig oftast undan.

  • Otrygg-ambivalent anknytning

Barn med en otrygg-ambivalent anknytning har ofta erfarenhet av att ibland bli omhändertagna och ibland avvisade när de söker tröst och hjälp. Detta resulterar i en osäkerhet som bidrar till att barnet upplever separationsångest och rädsla. Barn med detta anknytningsmönster är i stor utsträckning känslostyrda. 

Som vuxna uppfattas de oftast som kreativa personer som har nära till sina känslor. Vad gäller nära relationer kan det hända att de skrämmer iväg människor med sin starka önskan om närhet. Hos en del är rädslan att bli övergiven så stark att de istället undviker nära relationer.  

  • Otrygg-desorganiserad anknytning

Det här anknytningsmönstret är inte lika vanligt som de tre ovan. Ett barn med otrygg-desorganiserad anknytning har oftast växt upp med fysisk eller psykisk misshandel. Anknytningsmönstret kan också utvecklas hos barn som har föräldrar med svåra erfarenheter från sin egen barndom och som gör att föräldrarna inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kan exempelvis bli rädda eller arga när barnet gråter vilket gör att barnet kan uppleva föräldrarna som skrämmande och hotfulla samtidigt som barnet ändå behöver knyta an till dem. 

I vuxen ålder leder detta anknytningsmönster i de flesta falla till svåra relationsstörningar. Behov av professionell hjälp är stor för att förändra detta mönster. 

Vad kan skada anknytningen?

Ur ett biologiskt perspektiv handlar anknytning om att barnet inte skall riskera att bli övergiven – och dö. Det är från början inlagt i barnet att vara följsam mot sina föräldrar för att ha så stora chanser som möjligt att överleva. Anknytningen kan på det sättet ses som ojämlik. Barnet är för sin överlevnad helt beroende av den vuxna medan den vuxna har möjlighet att i vissa lägen prioritera annat före barnet. 

Då anknytningen är livsavgörande för barnet så kommer barnet att fortsätta söka närhet hur den vuxna än beter sig mot sitt barn. Om barnet skiljs från sin vårdare kan det leda till ångest hos barnet. Om separationen blir långvarig kan det också leda till protester, att barnet blir förtvivlat och till sist drabbas av uppgivenhet och apati. För de allra flesta barn finns det fler anknytningspersoner som kan turas om att ta hand om barnet vilket gör att separationer som ovan kan undvikas. Att barnet utsätts för flera, upprepade separationer eller hot om separation har visat sig skapa större otrygghet hos barnet än om barnet är med om en enda definitiv separation, som vid adoption eller dödsfall. 

Annat som kan skada anknytningsrelationen är om den vuxne vid upprepade tillfällen inte svarar på barnets signaler eller svarar på ett oförutsägbart sätt. Vidare kan anknytningsrelationer skadas allvarligt om den person som ska stå för trygghet samtidigt utgör ett hot för barnet. En förälder som utsätter sitt barn för vredesutbrott, misshandel eller försummelse skapar ett känslomässigt kaos hos barnet som då tvingas söka skydd hos samma person som det samtidigt söker skydd ifrån. 

Hur skapas en god anknytning?

För att skapa en god anknytning till ditt barn är det viktigt att vara närvarande och bemöta barnets olika behov. För de flesta föräldrar kommer samspelet med spädbarnet naturligt. Föräldrarna har själva förebilder i sina egna föräldrar och på så vis går kunskapen om hur samspelet mellan människor i arv. 

Utifrån anknytningsteorin utvecklas barnets självständighet med utgångspunkt i en trygg anknytningsrelation. Att barnet har starka och nära band till någon bidrar till att det också litar mer på andra människor och därmed inte är rädd för att upptäcka och söka sig ut i världen. Det kan därför vara bra att inte tvinga fram självständighet hos barnet utan att vara lyhörd för det specifika barnets behov och signaler. 

Varför är god anknytning viktigt?

Hur ett barn ända från födseln lär sig att relatera till sin närmaste omgivning påverkar hur det senare i livet relaterar till människor de möter. 

En del människor har lätt att leva i nära relationer medans andra inte har det. En stor del av förklaringen till detta kan vara vilket anknytningsmönster personen i fråga har. Redan som barn utvecklar vi alltså ett karaktäristiskt sätt att relatera till andra människor med andra ord ett anknytningsmönster. Detta anknytningsmönster kännetecknar hur vi formar relationer även i vuxen ålder. Anknytningsmönstret blir tydligast i de relationer som är viktigast för oss. 

Anknytningsmönstret utvecklas särskilt under barnets första två år men stärks eller förändras av erfarenheter under hela uppväxten. Viktigt att komma ihåg är att ett anknytningsmönster inte behöver vara statiskt. Förmågan att knyta an till andra människor kan förändras och förbättras om personen gör nya, mer positiva, erfarenheter tillsammans med en vän eller kärlekspartner. En del kan också behöva professionell hjälp för att ändra sitt anknytningsmönster. Samtal med en psykolog eller psykoterapeut kan hjälpa till att bryta negativa mönster. 

Konkreta tips för att främja god anknytning

  1. Visa intresse för ditt barn, lyssna aktivt och ta dig tid.
  2. Ge odelad uppmärksamhet till ditt barn, utan syskon, andra vuxna eller mobilen.
  3. Att vara tillsammans i vardagen, äta tillsammans, byta blöja, småprata och bara hänga i soffan är viktigt. Både kvalitetstid och kvantitetstid är viktigt. 
  4. Gör aktiviteter med ditt barn som du själv också uppskattar, bada, sjung, läs eller var ute i naturen till exempel. Om ni delar glädjen ser barnet att du som förälder uppskattar er tid tillsammans på riktigt. 
  5. Berätta för ditt barn att du uppskattar honom eller henne. Säg till exempel ”Vad glad jag är att jag har just dig” eller ”Så spännande att få höra vad du tycker”. Säg det gärna flera gånger om dagen, ditt barn behöver få veta att han eller hon är viktig och betydelsefull för dig.

Källor

https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/relationer/anknytning

https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/barn-och-familj/barns-anknytning

https://familjen.trygghansa.se/vara-foralder/familj-och-relationer/trygg-anknytning/

https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/foralder/sa-starker-du-relationen-till-dina-barn/